Min älskade Rex
* 2005-10-30
† 2008-01-30
Det dröjde ungefär tre dagar från det att jag flyttade hemifrån till att första hunden, Rasmus, en Amerikansk Cockospaniel, fick komma o bo hos mig. Han var min dagishund och var i regel hos mig från söndagkväll till fredagkväll. Några dagar senare kom min dåvarande sambos Siberian Husky, Kodah och bodde hos oss. Tyvärr trivdes han aldrig riktigt, en siberian behöver mer än lägenhetsliv och min sambo tog belutet att lämna tillbaka honom till uppfödaren efter ungefär en och en halv månad. Rasmus tyckte att det var en alldeles ypperligt bra idé, mer mat till honom! Jag hade höga träningsambitioner och kämpade med Rasmus envishet och övervikt mest hela dagarna. Försök till lydnadsträning som för det mesta totalt ignorerades av Rasmus samt cykelturer och långpromenader till vilka jag bokstavligen fick bära honom från tv-soffan resulterade efter ett tag i att jag började se mig om efter en egen hund som kanske inte tyckte att livets höjdpunkt var när man kunde ligga o sova på min sambos mage i soffan hela dagen.
Rex, en Nova Scotia Duck Tolling Retriever flyttade hem till mig den 12/2 2006. En liten pluttis på nästan femton veckor blev mitt nya hjärtebarn och projekt. Rasmus visade klart o tydligt vad han tyckte om det nya tillskottet. Han kunde minsann också vara valp om det var det som jag så gärna ville ha: så han började dra i kopplet o bajsa inne. Men se lydnadsträningen, från att tjurigt titta under lugg på mig när jag stog o hoppade o var jätterolig för att få honom att göra diverse saker till det här, det var en helt annan hund. Han kunde helt plötsligt allt jag lärt honom o lite där till, så fort jag ropade på Rex, kom Rasmus som skjuten ur en kanon och satt perfekt vid sidan. Fjärrdirigeringen hade varit en tia om det var honom jag hade pratat med och inte valpen vid mina fötter. Trots att jag gick egna långpromenader med bara Rasmus och försökte spendera mer tid med honom så kunde han aldrig riktigt acceptera Rex och eftersom att han vid minst två tillfällen dagligen flög på Rex o piskade upp honom så att hårtussar flög, bestämde jag mig att han skulle få flytta tillbaka till sin matte permanent.
Rex och jag hittade på allt möjligt tillsammans, vi spårade på hobbynivå, tränade lite agility och freestyle, men det var lydnaden som låg oss varmast om hjärtat. LP I tog vi i juni -07 och tränade vidare för lydnadsklass två. Några utställningar i varje klass resulterade i några BIR-valp och 1:or i både junior och unghundsklass. Tyvärr hade Rex under hela sitt liv mycket rädslor, det märktes redan när jag hämtade honom och han slet sig direkt när han fick syn på en parkerad bil och det var vårt första mål att han skulle våga gå förbi stillastående bilar.. sen bilar som rörde sig osv. Jag miljötränade honom och stöttade honom och vi byggde upp en bra relation som gjorde att han fungerade i vardagen trots sina rädslor. Mentalbeskrivningen visade som förväntat på höga rädslor, men också att han med hjälp av mig överkom dem och kunde släppa dem. Beskrivaren sa ordagrant att det var tur att Rex hade hamnat hos mig för att i någon annans händer hade han inte varit trevlig vare sig mot sig själv eller mot någon annan.
Tyvärr så eskalerade hans rädslor efter MH:t, med största sannolikhet för att han för första gången i sitt liv varit tvungen att hantera situationer själv utan att jag gick in och löste dem åt honom eller förhindrade att han hamnade i dem från första början. För att göra en lång historia kort så blev det en ond cirkel av rädsla och stress och hans dåliga immuförsvar gjorde sig påmint genom stressklåda och kräkningar. Veterinärbesök visade att det inte var något egentligt fysiskt fel på honom och vi provade utan framgång DAP-halsband, för att få ner stressen och på så sätt bryta rädslorna. På slutet var han inte kontaktbar när han blev rädd för någonting och han kunde kissa ner sig av rädsla för de mest triviala sakerna. Det anser inte jag är ett värdigt hundliv, så jag tog det tunga beslutet att han skulle få somna in den 30 januari 2008.